Jag har varit lite bitter de senaste åren. Jag hade en bild av att jag skulle leva i symbios med ett härligt kompisgäng, tänk serien vänner, gemensamma fester och vardagshäng. Sanningen är att jag och min familj ofta är ensamma. Helgerna ägnas åt Joels träningar och tv:n. Men samtidigt orkar jag inte så mycket annat. Energin går åt när man jobbar heltid, har tre barn och en normbrytande funktionsvariation. Och jag har vänner som jag just nu inte har så mycket kontakt med. Jag väljer att tro att de finns kvar. Jag har inte bara ett, utan två bra jobb. Jag har en härligt känslorik och härlig familj. Vad i jösse namn har jag att klaga på?!
Kommentera