Världen är galen.
Jag läser att två personer dödats på en skola i Trollhättan. En av dem är barn. Det skär i mitt hjärta. Att man inte ska kunna vara trygg i sin skola… Kanske får jag anledning att återkomma till detta.
Sedan har vi Magdalena Andersson, finansministern, som ska ha sagt att kostnaderna för flyktingarna som kommer till Sverige ska tjänas in genom besparingar inom socialförsäkringen, bl.a. assistansersättningen. Känns så snuskigt att man väljer att ställa två grupper mot varandra. Jag tänker att alla behöver bidra för en lyckad integration av de som kommer till Sverige. Inte att en redan hårt pressad grupp ska få det sämre för att en annan pressad grupp ska få det bra. Assistansen är inte en lyxreform. Det handlar om basala saker som att äta, klä sig och komma till arbete och skola, träffa vänner. Dessutom finns studier kring att assistans är billigare än att bevilja hemtjänst. Stora delar av assistansersättningen går till löner och arbetsgivaravgifter. Inte sällan får personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden en möjlighet att göra det genom att jobba som assistent.
I går satt jag trygg bland vänner och skrattade så där så magen nästan gjorde ont och tårarna rann. Idag ser jag flera anledningar att gråta men ingen är av glädje.
Alla dessa smygkostnader som är inom skolan numera gör mig genuint ledsen. Inte för att vi inte har råd, utan för att det ökar skillnaderna mellan barnen. På torsdag exempelvis har barnen spöklunch i skolan. Man får klä ut sig men det är ”frivilligt”. Jag undrar hur frivilligt de barn som inte har råd med kostym upplever att det är. Lite senare är det fika för oss föräldrar där man får köpa fika som barnen bakat. Säkert kan det finnas föräldrar som inte kommer för att de inte har råd att betala för fikat. Ibland hör jag argumentet att om man inte ens har råd med några tjugor kanske man inte ska ha barn. ALLA kan drabbas av ofrivillig arbetslöshet och sjukdom. Ja, det finns personer som inte hanterar sin ekonomi rätt men är det rimligt att det går ut över barnen? Det tycker inte jag. Och barnen finns ju redan. Svårt att göra något åt det i efterhand.
Jag har i dagarna läst Jag heter inte Miriam av Maj-Gull Axelsson. Maj-Gull Axelsson har också skrivit bland annat Rosario är död och Aprilhäxan. Mycket bra böcker.



Jag heter inte Miriam beskriver livet för flickan Malika som är rom. Av en slump får hon en ny identitet som den judiska flicka Miriam. Vi följer Miriams 83 års dag. Miriam har aldrig berättat för sin familj vad som hände under kriget och därefter. Ingen vet att hon bytt identitet. Denna dag brister allt och Miriam börjar tala. Vi följer krigets fasor. Det som blev tydligt för mig var att romerna var allra längst ner på samhällsstegen. Efter kriget fick de som kom hit med de vita bussarna och var romer inte stanna i Sverige. Det var en nyttig kunskap att få. Boken är liksom de tidigare böcker jag läst, välskrivna. Jag får en känsla av att författaren verkligen forskat för att kunna förmedla allt som hände. Kanske tog jag till mig boken lite extra med anledning av det som utspelar sig bland våra flyktingar i Sverige idag.