Måndag idag. Tror alltid att jag ska återvända till jobbet med påfylld energi. Istället är jag tröttare än någonsin. Men samtidigt har vi verkligen haft en bra helg. Igår var det mys med kattungar på hög nivå (tack Tina). De var redan tingade så därför vågade jag mig dit. Dessutom bjöd Tina på fantastisk äppelkaka. Hela familjen är så sugna på katt men vi vill inte skaffa någon förrän virvelvinden Filip taggat ner något. Skulle vara stressande för både katten och familjen om vi hade  någon redan nu.  

Just nu läser jag I en klass för sig av Curtis Sittenfeld. Efter 150 sidor förstår jag fortfarande inte hypen. Ska jag kämpa på eller lägga ner?

Jag kan ibland sakna bilden av den jag trodde att jag skulle bli. Jag trodde att jag skulle bli någon, antingen inom politiken eller kulturen. Jag skulle bo själv i en lägenhet på Söder med en massa böcker och någon katt. Jag skulle umgås med andra intellektuella och följa samtalsdebatten och kulturlivet. Jag skulle ha långa böljande kjolar och sjalar och dricka te i stora blommiga koppar. Utstötta skulle söka sig till mig för stöd. Ganska naivt kanske men det var vad jag trodde i 20-årsåldern. Sedan ville ödet annorlunda och det blev ju rätt bra J. Det jag på allvar saknar är den kreativa ådran som jag inte riktigt får utlopp för. Jag hinner ibland plottra några rader på bloggen men annars blir det inte så mycket mer mellan träningar, läxor och tvätthögar. Jag vet att jag har valt det här och jag vill inte ha det ogjort. Men ibland blir det lite tungt.

 Johnny och jag har fastnat i vardagslunken och det är svårt att hinna med varandra. Inte särskilt ovanligt bland småbarnsföräldrar. Det jag tycker är lite läskigt är att man blir så jäkla ogenerös. Det är faktiskt min tur att sova nu. Men du fick ju träffa en kompis i går. Ja men du var ju och tränade. Det är så långt ifrån vilka vi är egentligen men hej sömnbrist.