Klumpeduns

Hösten har verkligen blivit en tid för eftertanke. Jag inser att om jag ska ha mitt välbefinnande måste jag se till att avsätta tid för reflektion och kreativitet. Skrivandet och läsandet som alltid varit en stor del av mitt liv har verkligen fått stryka på foten. Lika så vännerna. Och så har det varit under lång tid. Jag saknar de spontana träffarna som inte kräver så mycket, en promenad, en kopp kaffe. Inte mer än så men så otroligt viktigt. Som ett led i detta har vi börjat med familjemöten varje söndag. Det blev då extremt tydligt, inte minst för mig, att vi har många aktiviteter och att det är mina nöjen som stryker på foten. Johnny har varit beredd att ge upp boccian så ingen skugga på honom. Jag har sagt nej då jag inte tycker att lösningen är att han i stället ska vara utan tid för sina intressen. Barnen får i stället ta ett lite större ansvar i sina aktiviteter. Se till att ha alla saker packade, ha ätit mellis och planerat in när läxan ska göras. Det går väl ärligt talat så där men vi jobbar på det. Målet är att hela familjen ska vara nöjd och glad.