Våren har verkligen varit en känslomässig berg och dalbana. Först fick Johnny jobb, sen fick han det inte och nu verkar han ha fått det igen. Sjukdomarna har avlöst varandra. Energin är minst sagt slut. Det är svårt att hålla orken uppe både på jobbet och hemma. Känns mest som om jag väntar på att få gå och sova.
Jag trodde väl någonstans att livet skulle vara ordnat när man närmar sig 40 med stormsteg. Mina föräldrar hade fasta jobb, hus och sommarstuga. J och jag valde väl på sätt och vis bort hus när vi lämnade Skåne. Jag kan sakna vårt mysiga radhus men jag förvandlades till en tant där. Jag städade och donade och höjdpunkterna var familjekalas. Inget fel alls på det men inte vad jag ville ha. Här bor vi trångt men är ändå lyckligare. Jag saknar ändå vänner. Känns som om mycket av det sociala livet dog när vi lämnade Stockholm den första gången. Missförstå mig rätt, jag har fortfarande vänner. Jag har en bokcirkel som jag uppskattar mycket och deltar gärna i kulturlivet men några vänner som står mig nära. Det jag saknar är det enkla umgänget. En spontan kopp kaffe, en promenad. Telefonen är otäckt tyst. Om mindre än en månad fyller jag 40 år. I ett svagt och ogenomtänkt ögonblick bjöd jag in till öppet hus. Tänk om det bara blir jag, Johnny, barnen, mamma, syrran och svärföräldrarna som sitter där och tittar på varandra. Jag vet att många inte ens har det och vill inte låta otacksam. Men ändå?! Förhoppningsvis återvänder orken när ljuset och värmen börjar komma igen. Kan vi hålla tummarna för det?
Jag trodde väl någonstans att livet skulle vara ordnat när man närmar sig 40 med stormsteg. Mina föräldrar hade fasta jobb, hus och sommarstuga. J och jag valde väl på sätt och vis bort hus när vi lämnade Skåne. Jag kan sakna vårt mysiga radhus men jag förvandlades till en tant där. Jag städade och donade och höjdpunkterna var familjekalas. Inget fel alls på det men inte vad jag ville ha. Här bor vi trångt men är ändå lyckligare. Jag saknar ändå vänner. Känns som om mycket av det sociala livet dog när vi lämnade Stockholm den första gången. Missförstå mig rätt, jag har fortfarande vänner. Jag har en bokcirkel som jag uppskattar mycket och deltar gärna i kulturlivet men några vänner som står mig nära. Det jag saknar är det enkla umgänget. En spontan kopp kaffe, en promenad. Telefonen är otäckt tyst. Om mindre än en månad fyller jag 40 år. I ett svagt och ogenomtänkt ögonblick bjöd jag in till öppet hus. Tänk om det bara blir jag, Johnny, barnen, mamma, syrran och svärföräldrarna som sitter där och tittar på varandra. Jag vet att många inte ens har det och vill inte låta otacksam. Men ändå?! Förhoppningsvis återvänder orken när ljuset och värmen börjar komma igen. Kan vi hålla tummarna för det?
Kommentera