Jag har nog drabbats av en släng av nyårsångest. Mycket fokus var på julen som blev ett litet antiklimax då många av oss var sjuka. Jag hann inte ladda om för nyårsafton. Så här sitter jag nu med två dagar kvar och har ingen nyårsmeny eller någon som vi kan fira med. Jag är medveten om att det låter så bittert. Vi har själva valt att bo i en stad där vi endast har en närmre släkting. Jag trodde nog att jag och mina vänner skulle ha större möjligheter att ses. Jag vet att de finns där, vissa dagar är det bara hiskeligt svårt att komma ihåg. De försvinner i ett jidder av vardagssysslor och jag känner många gånger att kontakten hänger på mig. De som svider mest nu är att två av mina vänner ska fira nyår ihop med sina respektive. Jag förstår det. Vi har inte haft den kontakten på länge. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad som hände? Vi tre brukade ju ses och umgås. Likadant med ett större kompisgäng i en annan stad som vi ibland firade nyår med. Jag förstår att livet förändras och lika så vänskapsrelationerna. Det är bara det att jag inte hunnit ersätta det med något annat. Jag ser ändå att vi kommer kunna vara mer sociala igen. Bilen är snart klar och det innebär mer frihet.

Kommentera

Publiceras ej