Jag kom ur min bubbla igår kväll minsann. Jag var på författarafton på Årsta torg. Det var lite roligt då ingenting blev som tänkt. Författaren Katarina Sandberg ställde in, i stället kom Anneli Jordahl. Spännande! Jag har länge tänkt att jag skulle läsa hennes böcker. I stället för Jessica Gedin som samtalsledare skulle en förläggare komma. Han blev sjuk. Därför blev samtalsledare Parkteaterns chef Sissela Kyle. Jag måste säga att det blev ett spännande samtal som spände över kvinnohistoria och det obetalda arbetet i hemmet. Inte bara ekonomiskt obetalt arbete utan också inte så uppskattat. Nu kanske pendeln vänt och man ska safta och sylta, ha ett vackert hem. I stället så blir det ytterligare en press på kvinnan som ska leva upp till dessa ideal. Jag känner igen mig själv. Jag får intala mig både en och två gånger att mina kompisar kommer för att träffa mig, inte för att se mitt perfekta hem eller avnjuta en vällagad måltid. Men det är min sju inte lätt!
Jag försöker också försonas med att min rörelsehindrade kropp varit pressad allt för länge och att jag behöver göra avkall på vissa saker. Jag skulle vilja ha någon som kom var tredje vecka och hjälpte mig att byta lampor, rensa, flytta saker, utan att lägga värderingar i det. Jag vet att det är viktigare för mig än för J med ett ordnat hem så det känns inte kul att be honom. Dessutom sätter även hans rygg stopp och han behöver oändligt mer vila än tidigare. Bedrövligt svårt. Att det ska vara så svårt att förstå att ens förutsättningar ändras.
Nåväl, vi återvänder väl till Mona. Mona finns i boken Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona! Av ovan nämnda Jordahl. Den baseras löst på Annelis mammas liv. Mona jobbade som hembiträde i Östersund. Det var under den tiden som det var så man löste barnomsorgen. Det betyder att de man var anställd hos inte per automatik var rika och välbeställda. Mona skulle vara ledig varannan helg. Hela tiden flyttas ledigheten fram. Pappan i familjen är musiker och spelar på helgerna. Mamman har siktet inställt på att bli chefssekreterare och deltar i utbildningar och konferenser. Kvar i lägenheten blir barnet Katarina och Mona som bara vill dansa. Hennes motto är En dag då man inte fått dansa är en bortkastad dag. Jag blir nyfiken på att få veta mer om Mona och hennes fängelse. Det blir till att låna och läsa!
Jag försöker också försonas med att min rörelsehindrade kropp varit pressad allt för länge och att jag behöver göra avkall på vissa saker. Jag skulle vilja ha någon som kom var tredje vecka och hjälpte mig att byta lampor, rensa, flytta saker, utan att lägga värderingar i det. Jag vet att det är viktigare för mig än för J med ett ordnat hem så det känns inte kul att be honom. Dessutom sätter även hans rygg stopp och han behöver oändligt mer vila än tidigare. Bedrövligt svårt. Att det ska vara så svårt att förstå att ens förutsättningar ändras.
Nåväl, vi återvänder väl till Mona. Mona finns i boken Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona! Av ovan nämnda Jordahl. Den baseras löst på Annelis mammas liv. Mona jobbade som hembiträde i Östersund. Det var under den tiden som det var så man löste barnomsorgen. Det betyder att de man var anställd hos inte per automatik var rika och välbeställda. Mona skulle vara ledig varannan helg. Hela tiden flyttas ledigheten fram. Pappan i familjen är musiker och spelar på helgerna. Mamman har siktet inställt på att bli chefssekreterare och deltar i utbildningar och konferenser. Kvar i lägenheten blir barnet Katarina och Mona som bara vill dansa. Hennes motto är En dag då man inte fått dansa är en bortkastad dag. Jag blir nyfiken på att få veta mer om Mona och hennes fängelse. Det blir till att låna och läsa!
Kommentera